valborg
God förmiddag!
M och Agaton ligger och tar igen sig lite på sängen. Jag plockar, diskar, stryker, tittar ut på balkongen och njuter. Samlar kraft inför dammsugning. Vaknade strax efter sju, helt utvilad och inte med en gnutta hopp om att kunna sova någon timmer mer eller så. Det är något som måste ha att göra med Pluttets varande. Jag ställer väl in kroppen på att vara vaken tidigt eller snarare på att inte sova så mycket på nätterna då det knappast lär vara en överflödig vara efter storkens leverans.
Vi åt frukost i solen på torget. Alla tre. Vi konstaterade också att vi snart måste armbåga oss igenom djungeln av barnvagnar. Det är nog det jag ser minst fram emot. Det är dyrt och tar plats. Dessutom har vi kanske en eller max två månader med Pluttet innan Stockholms gator är täckta med det där vita äckliga. Klarar vi det klarar vi nog allt.
Idag verkar bli en härlig dag.
Det kanske har att göra med att jag inte bor i hus med stor tomt längre för fan vad jag vill ha en trädgård nu. Nu! Jag vill dricka te i den, påta i den, vattna den, grilla i den och framför allt: äta frukost i den. Man tar vad man har och vi har balkong så därför har det fått bli några krukor med lite blomster i. Eller snart i alla fall, vägrade köpa enbart färdiga blommor så det fick bli jord, kruka och frön istället. Det går ganska bra tror jag. Se själva:
M och Agaton ligger och tar igen sig lite på sängen. Jag plockar, diskar, stryker, tittar ut på balkongen och njuter. Samlar kraft inför dammsugning. Vaknade strax efter sju, helt utvilad och inte med en gnutta hopp om att kunna sova någon timmer mer eller så. Det är något som måste ha att göra med Pluttets varande. Jag ställer väl in kroppen på att vara vaken tidigt eller snarare på att inte sova så mycket på nätterna då det knappast lär vara en överflödig vara efter storkens leverans.
Vi åt frukost i solen på torget. Alla tre. Vi konstaterade också att vi snart måste armbåga oss igenom djungeln av barnvagnar. Det är nog det jag ser minst fram emot. Det är dyrt och tar plats. Dessutom har vi kanske en eller max två månader med Pluttet innan Stockholms gator är täckta med det där vita äckliga. Klarar vi det klarar vi nog allt.
Idag verkar bli en härlig dag.
Det kanske har att göra med att jag inte bor i hus med stor tomt längre för fan vad jag vill ha en trädgård nu. Nu! Jag vill dricka te i den, påta i den, vattna den, grilla i den och framför allt: äta frukost i den. Man tar vad man har och vi har balkong så därför har det fått bli några krukor med lite blomster i. Eller snart i alla fall, vägrade köpa enbart färdiga blommor så det fick bli jord, kruka och frön istället. Det går ganska bra tror jag. Se själva:
Nu måste jag återgå till mina sysslor.
Tack för nu!
Tack för nu!
det svenskaste vi har: fredagsmys
Jag har varit på mammaträff. Det var väldigt rart måste jag säga. Många fina små kulor och exalterade förstföderskor. Jag tänker inte skriva mycket mer just nu, jag är trött efter stor middag och det skall ses på film, ätas godis och korsordas lite senare.
Här kommer en dagsfärsk bild på Pluttet:
Trevlig helg!
Här kommer en dagsfärsk bild på Pluttet:
välkommen
Jag tänkte härmed sätta igång ordentligt.
Det har jag i och för sig tänkt länge men nu känns som en bra dag att skriva lite ordentligt.
Jag är hemmavid då krasslighet uppstått men det verkar inte vara någon större fara.
Vad är det som har hänt då?
Någonstans i slutet av december/början av januari stod det klart, i alla fall på stickan men i våra huvuden är det nog ännu inte helt klart. Det är jävligt svårt att greppa. Vi vet vad det är som händer men det går ändå inte att ta på det och vi kan nog aldrig riktigt säga att vi förstår fullt ut vilken förändring vi står inför, förrän vi faktiskt är där, på tröskeln till föräldraskapet.
Ett litet höstbarn blir det. En höstplutt. Ett hösthjärta. En liten sak som vi redan nu samtalar med genom naveln, en liten sak som vi eller åtminstone jag själv, känner varje dag finns därinne någonstans och mår så gott man kan i en mage.
Vi kallar det lilla pyret för Pluttet. Plutten lär för maskulint och Pluttan för feminint och varken eller passar ju när vi inte vet vad det är för något. Vi tror att det är en han. I början var det alldeles säkert en tjej, en Edith eller Stella om jag fått min vilja igenom, men nu har hon blivit han - tror vi i alla fall.
Abort var det första jag tänkte när Pluttet gjorde sig känd. Dagen efter ringde jag M på min rast och sa att jag vill att vi ska bli föräldrar. Livets bästa rast. Sen dess har det varit självklart, inte funnits en endaste liten chans att göra något annat än att försöka skapa den bästa miljö för vår lilla. Jag tvivlar... så klart. Morsa liksom, mamma och mor, fäder och vårdnadshavare och det värsta: målsman. Mamma Emelie. Hur mycket tvivel det än finns så landar jag alltid tryggt på att jag vet att M är världens bästa att dela en Plutt med och att den här tiden är den bästa för just oss och för vår första. Vi har ingen aning om huruvida det blir ett syskon någon gång men jag vet hur värdefulla våra respektive syskon är för oss båda.
Det räcker så för nu.
Tack och kram,
Emelie
Det har jag i och för sig tänkt länge men nu känns som en bra dag att skriva lite ordentligt.
Jag är hemmavid då krasslighet uppstått men det verkar inte vara någon större fara.
Vad är det som har hänt då?
Någonstans i slutet av december/början av januari stod det klart, i alla fall på stickan men i våra huvuden är det nog ännu inte helt klart. Det är jävligt svårt att greppa. Vi vet vad det är som händer men det går ändå inte att ta på det och vi kan nog aldrig riktigt säga att vi förstår fullt ut vilken förändring vi står inför, förrän vi faktiskt är där, på tröskeln till föräldraskapet.
Ett litet höstbarn blir det. En höstplutt. Ett hösthjärta. En liten sak som vi redan nu samtalar med genom naveln, en liten sak som vi eller åtminstone jag själv, känner varje dag finns därinne någonstans och mår så gott man kan i en mage.
Vi kallar det lilla pyret för Pluttet. Plutten lär för maskulint och Pluttan för feminint och varken eller passar ju när vi inte vet vad det är för något. Vi tror att det är en han. I början var det alldeles säkert en tjej, en Edith eller Stella om jag fått min vilja igenom, men nu har hon blivit han - tror vi i alla fall.
Abort var det första jag tänkte när Pluttet gjorde sig känd. Dagen efter ringde jag M på min rast och sa att jag vill att vi ska bli föräldrar. Livets bästa rast. Sen dess har det varit självklart, inte funnits en endaste liten chans att göra något annat än att försöka skapa den bästa miljö för vår lilla. Jag tvivlar... så klart. Morsa liksom, mamma och mor, fäder och vårdnadshavare och det värsta: målsman. Mamma Emelie. Hur mycket tvivel det än finns så landar jag alltid tryggt på att jag vet att M är världens bästa att dela en Plutt med och att den här tiden är den bästa för just oss och för vår första. Vi har ingen aning om huruvida det blir ett syskon någon gång men jag vet hur värdefulla våra respektive syskon är för oss båda.
Det räcker så för nu.
Tack och kram,
Emelie
inledning
Firar nya bloggen med gammal bild på födelsedagstårta
... och en bild på världens bästa gäspning.
